Att ge upp eller inte ge upp, det är frågan

Å ena sidan är det ju jättebra att jag kan jobba halvtid. Socialt och antagligen bra för psyket.

Å andra sidan är jag så trött och less. Sååå trött på att utredas till höger och vänster, samt dessutom bära på en depression. Det är liksom för mycket. Skäppan är full. Överfull.

Idag var det dags för återbesök på psykiatrin. Läkaren jag träffat i ett drygt år slutade sista juni så idag var jag kallad till en annan läkare, en ny igen. Hon var dock lite inläst så jag behövde inte dra hela storyn från start till mål. Hon var också höggravid och går på mammaledighet nästa vecka.

Så då blir det till att träffa en ny läkare på psykiatrin. För hundrasjuttielfte gången eller så. Visst, det är jättebra att de inte skriver ut mig så fort jag är symptomfri eftersom jag har en rätt gedigen historia av återkommande depressioner. Men ändå, att ständigt byta läkare där tar på krafterna.

Nu ska jag i alla fall byta medicin. Det har varit på tal i 1,5 år men inte blivit av eftersom jag mått bra. Det gör jag inte nu så då kan det vara bra att byta till en medicin som kanske hjälper.

Mitt egenhändiga hopkok av medicin idag bestod av kaffe och choklad. Den hjälper för stunden åtminstone.

Tags: , ,

8 Responses to “Att ge upp eller inte ge upp, det är frågan”

  1. Josefina skriver:

    Nä, ge upp är inte lösningen, tro mig! Bra att testa en ny meducin. Och bra-bra med kaffe och choklad i soffhörnan.

    Idag är jag på G igen. MYCKET tack vare din och dom andras respons igår!

    KRAM.

    PS. Är du ”klar” med virkrutona? Kan du inte virka ngt nytt? En duk? Några små runda eller en större? :)

    • Miriam skriver:

      Tack för pepp, Josse! Jag vet att det inte är nåt alternativ att ge upp, men ibland känns det bara så.

      Överkastet är färdigvirkat men jag håller på med kuddöverdrag. Jag har inte virkat på flera dar men när jag läst din kommentar satte jag mig och virkade smått maniskt ;)

      Kram tillbaka!

  2. Cicci skriver:

    Har du lust att träffas någon gång i september? Kanske ses på en fika på tågstationen? Tänkte att om du är färdig med Ior så kan jag ta mig en tågtur till Stockholm någon dag.

    Kram!

    • Miriam skriver:

      Det vore jättetrevligt, Cicci! Jag kan inte lova något av något slag, men där är vi nog rörande överens dessvärre ;)

      Vi håller kontakten! Kram!

  3. Gocka skriver:

    Våga inte ge upp. Snart ses vi i ett soffhörn nära dig och då jägarns ska vi gnälla, dricka kaffe och äta choklad. Men ge upp? Det finns inte ens med på kartan min kära Mirre. (Du anar inte hur bra man kan må om man gnäller ihop ;-))

    Kramar!

    • Miriam skriver:

      Jag håller mig väl upprätt lite till då, Gockisen ;)
      Skämt åsido, nix, inte kommer jag att ge upp, men tappa orken, det gör jag hela tiden.

  4. Annelie skriver:

    Jag vet hur det är att tappa orken och ibland vilja ge upp… Och jag vet hur jobbigt det är med ständigt nya läkare i psykiatrin… Här i Umeå tror jag inte det finns en enda fast läkare… Väldigt jobbigt känns som man får börja om från noll varje gång.
    Ja det jag ville säga är väl egentligen att jag förstår så väl, i varje fall utifrån mina egna erfarenheter, hur det kan kännas.
    Skickar många kramar!
    Annelie