Hur det känns

Hur en depression upplevs är svårt att beskriva. Säkert är variationerna lika många som antalet deprimerade.

Själv har jag ibland beskrivit med bilder, som till exempel här, på dagen ett år sedan. Nåt att fira? Nej, knappast.

Häromdagen skrev jag så här till en vän: ”Jag vill bara krympa ihop till en väldigt liten hög som inte stör eller förstör.”

När jag är ute och promenerar vill jag inte lyfta blicken, vid busshållplatsen/på affären inte möta någons blick. Alltså håller jag mig mest hemma. Jag jobbar mina fyra timmar om dagen, flyr sedan hem.

Att virka är det enda jag har något som helst intresse för. Mitt lilla soff/garnhörn är det enda jag ibland orkar städa. Kaffe är det enda i matväg jag orkar tillaga.

Den där lilla högen som jag vill krympa ihop till, kan man gömma undan den nånstans tills det känns bättre?

För förutom själva depressionen är jag så fruktansvärt less på att vara till besvär, less på att dra ner stämningen, less på att inte kunna vara till någon som helst nytta här hemma.

Less. Ledsen.

Det här är mitt försök att förklara hur det känns. För mig.

Tags:

13 Responses to “Hur det känns”

  1. Mia skriver:

    Kram, vännen!

  2. Cicci skriver:

    Du beskriver känslan så himla bra. Att inte vilja vara i vägen. Jäkla deppmonster! Många kramar till dig från Ior-flickan.

  3. Sara skriver:

    *många kramar* Det går att vända på steken, men det är svårt att hitta vart man ska börja. Men jag vet så väl hur det känns och ofta dyker jag också ner sådär, men jag tror jag börjat bli ganska bra på att ta mig upp. Eller så inbillar jag mig bara. Det är en rädsla jag har. Men men… tycker inte alls om att du mår så kasst. Men ge inte upp och jag betvivlar enormt starkt på om någon överhuvudtaget tycker att du är ”i vägen” eller till besvär på något sätt. det är deppspökena som talar för att fästa dig hårdare vid bottens svarta golv.
    *kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam*

  4. Ellen skriver:

    Å jag vet så väl hur det känns! Bedrövligt. Det måste bli bättre, det bara måste det. Pepp och Kram!

  5. Annika skriver:

    Vi lever i ett samhälle så präglat av att allt bara ska funka och när man inte gör det av olika anledningar – depression, egen eller andras sjukdom skilsmässa osv – så kan man verkligen känna sig i vägen, besvärlig och andra känslor. Jag vet inte exakt vad du går igenom men mina år med ett periodvis väldigt sjukt barn, har flera gånger gett samma känsla och liv. Jag började för ett år sedan blogga om mitt liv med A, då jag helt enkelt ändå var tvungen lämna av min tankar någonstans plus att jag inte orkade möta vänner, bekanta på det där lättsamma sättet som ofta förväntas av en. En fråga om ”hur går det?”, skulle lätt kunnat generera i ett litet sammanbrott. Och hur mycket vill man gråta inför människor hela tiden? Jag hänvisade helt krasst in folk på bloggen så att jag slapp prata. Jag vet inte hur det känns att vara deprimerad men jag vet hur det känns att vara dränerad på all kraft och ork. Vårt samhälle vet inte riktigt hur man möter det men vi finns lite här och där och jag har tänkt flera gånger att mycket är vi – men inte i vägen eller besvärliga – trots att det känns så. Jag är tacksam över att du vågar dela med dig av ditt mörker – det ger mig större förståelse och ödmjukhet inför det mörker du är i. Kram Annika

  6. Nettan skriver:

    Hej Miriam!
    Vilken beskrivning av hur det känns! Hoppas att du får bra hjälp gumman!

    Kramar
    Nettan

  7. Eva skriver:

    Kram!

  8. Bloggblad skriver:

    Kram till dig! Det är inte heller lätt att stå bredvid och se en älskad maka/mamma/syster/dotter var deprimerad – men det måste vara ännu värre att vara mitt i det själv.
    Kram till dig – jag tycker att du verkar kämpa på bra. Gott tecken att du virkar och bloggar och facebookar!

  9. Mia skriver:

    Åh så jag känner igen mig, det som skiljer är väl att jag jobbar heltid och det funkar. Det är när jag kommer hem som jag blir en våt fläck. Det är tyvärr dags igen tror jag, första tecknet (lärt mig de senaste åren) är att jag låtsas prata i telefonen från/till bilen för att slippa prata med någon.

    Kramar till dig <3

  10. Miriam skriver:

    Tack för era värmande ord.

  11. Cattis skriver:

    När jag blev utbränd tog det mig 8 månader innan jag kunde känna glädje igen. varje dag var HEMSK, jag bara väntade och väntade på att det skulle vända. Var rädd om dig. Ta En dag i taget och försök att lev i NUET. Det vänder, det blir bättre, I promise you. Love Cattis

  12. Annika skriver:

    Jag vet precis. Och det är som att inget har någon smak eller doft längre, varken det man ska äta och dricka eller något annat. Det är bara gråtoner och seg gegga överallt.

    Men jag tänker att så länge du upplever glädje med din virkning, och skapar allt detta med färg och form, så är det ett rejält ljus i mörkret. I din soffhörna finns annat än den där geggan som bara känns hopplös. Där har du mål och mening och glädje – så sitt där så mycket du bara kan! KRAM!

  13. Frida skriver:

    Tack för att du delar med dig. Kan jag göra nåt för dig, finaste Miriam?

    Många kramar