Jo, alltså…

…jag blir ju som otroligt less på alla klatschiga uttryck och ”klokheter” om hur lätt det är att bli/vara lycklig. De finns på Facebook. Jag unnar alla som vill lägga upp/dela dessa bilder att göra det men på min Facebook-sida och nu också i bloggen måste jag protestera!

20130316-200401.jpg
Idag var det den här bilden.

Jag inser att det för en i övrigt fullt frisk människa kan vara så enkelt att komma från bu till bä bara genom att ändra tanken i annan riktning.

Men med min mångåriga kamp mot återkommande depressioner i bagaget och den senaste för tillfället 10 månader långa depressionen ser jag annorlunda på saken.

Förutom att jag inte är frisk så måste jag ändå kämpa som en tok för att få en vård värd namnet. Det byts läkare som byter/ändrar mediciner. Jag fick tjata i 2 månader för att överhuvudtaget få en remiss till vidare terapeutisk vård. Efter utredningen som till slut visade att jag skulle få gå i terapi slutade den utredande terapeuten, som rent logiskt skulle fortsatt att träffa mig, och istället fick jag en annan terapeut.

Denna människa hade mage att under den sista gången (av sammanlagt 7) jag träffade henne (vi visste inte då att det var sista, men anade nog det båda två) berätta att under hennes 30 yrkesverksamma år har ingen patient någonsin mått så dåligt som jag berättat att jag gjort efter mitt besök hos henne veckan innan.

Så nu, efter snart 10 månaders sjukskrivning, har jag en bra läkare (sedan januari), en tack och lov (!!!) bra handläggare på försäkringskassan, ingen terapeut men massor av goda vänner som stöttar mig i min kamp. För att inte tala om min man. Allt han gör går inte att beskriva. Hur ska jag nånsin kunna ”betala tillbaka”?

Min dryga 10-kilos viktuppgång är för övrigt också en trist följeslagare i depressionens spår. Kombinationen mediciner + oförklarlig feber (=stillasittande) + tröstätande är inte bra för kroppen.

Så ”Change something” är en otroligt snårig och besvärlig resa och helt ärligt vet jag inte om jag nånsin kommer att lyckas bli lycklig igen.

Deppsörjan Örjan gör ett gediget arbete denna gång.

Tags: , ,

5 Responses to “Jo, alltså…”

  1. Molly skriver:

    Jag är en av dem som har lagt upp bilden som du har här i inlägget. Jag har aldrig sagt eller menat att livet är enkelt, men själva flödesschemat är. Du är inte lycklig och du gör något åt det. Jag vet att du dagligen kämpar för att bli frisk (och därmed lycklig). Du har inte gett upp och du låter alla andra ta ansvar för ditt liv. Du äter medicin, träffar läkare, försöker jobba, ut och gå promenader, etc.

    Massor av kramar! <3

  2. Miriam skriver:

    Tack för omtanken, Molly! Idag var det den här bilden som fick mig att reagera, en annan gång en annan bild. Jag menade inte att hoppa på någon och jag hoppas att du inte tog det så.
    Jag gillar också enkla flödesscheman och ibland önskar jag att det var så enkelt.
    Många kramar tillbaka!

  3. Cicci skriver:

    Det är inte lätt att ändra på något om man inte vet vad det är som behöver ändras. Kram!

  4. Miriam skriver:

    Sant, Cicci, det gör förändringen ännu svårare.

  5. SaraBr skriver:

    En dag i taget, ibland en sekund i taget. Det finns en anledning till att jag inte vill dela/lägga upp den typen av bilder du refererar till just för att jag vet att det finns dem som helt enkelt inte orkar/vill/kan se dem. Välviljan blir ett hårt slag i magen. :(

    Fan att du ska få kämpa så hårt hela tiden för att få den hjälp du har rätt till! Funderat på att kolla upp personligt ombud som kan hjälpa dig i din kamp? När du själv helt enkelt inte orkar. med att tjaffsa med läkare osv menar jag mera, deppsörjan örjan är tyvärr någon du måste slita huvudet av själv, en dag lyckas du, om inte slita huvudet av han, men tämja idioten så du styr. Jag tror på dig.