Category Archives: depp

Sommaren 2013 vs de tidigare

2011 skrev jag detta inlägg.

Jag skulle kunna kopiera det nu men ersätta 2011 med 2013 och halvtidssjukskrivning med heltidsdito. Och för all del, 2012 var på samma vis som 2011 också.

Jag kan säga som så att jag just för tillfället, strax efter en lugn men ändock feberframkallande promenad i solskenet, är fruktansvärt bitter över det faktum att jag de tre senaste somrarna inte kunnat njuta av årstiden och de aktiviteter familjen och en stor del av den övriga befolkningen ägnar sig åt när solen skiner.

Depression, utmattningssyndrom och ansträngningsfeber – dra dit pepparn växer – jag vill också vara FRISK!!!


Jo, alltså…

…jag blir ju som otroligt less på alla klatschiga uttryck och ”klokheter” om hur lätt det är att bli/vara lycklig. De finns på Facebook. Jag unnar alla som vill lägga upp/dela dessa bilder att göra det men på min Facebook-sida och nu också i bloggen måste jag protestera!

20130316-200401.jpg
Idag var det den här bilden.

Jag inser att det för en i övrigt fullt frisk människa kan vara så enkelt att komma från bu till bä bara genom att ändra tanken i annan riktning.

Men med min mångåriga kamp mot återkommande depressioner i bagaget och den senaste för tillfället 10 månader långa depressionen ser jag annorlunda på saken.

Förutom att jag inte är frisk så måste jag ändå kämpa som en tok för att få en vård värd namnet. Det byts läkare som byter/ändrar mediciner. Jag fick tjata i 2 månader för att överhuvudtaget få en remiss till vidare terapeutisk vård. Efter utredningen som till slut visade att jag skulle få gå i terapi slutade den utredande terapeuten, som rent logiskt skulle fortsatt att träffa mig, och istället fick jag en annan terapeut.

Denna människa hade mage att under den sista gången (av sammanlagt 7) jag träffade henne (vi visste inte då att det var sista, men anade nog det båda två) berätta att under hennes 30 yrkesverksamma år har ingen patient någonsin mått så dåligt som jag berättat att jag gjort efter mitt besök hos henne veckan innan.

Så nu, efter snart 10 månaders sjukskrivning, har jag en bra läkare (sedan januari), en tack och lov (!!!) bra handläggare på försäkringskassan, ingen terapeut men massor av goda vänner som stöttar mig i min kamp. För att inte tala om min man. Allt han gör går inte att beskriva. Hur ska jag nånsin kunna ”betala tillbaka”?

Min dryga 10-kilos viktuppgång är för övrigt också en trist följeslagare i depressionens spår. Kombinationen mediciner + oförklarlig feber (=stillasittande) + tröstätande är inte bra för kroppen.

Så ”Change something” är en otroligt snårig och besvärlig resa och helt ärligt vet jag inte om jag nånsin kommer att lyckas bli lycklig igen.

Deppsörjan Örjan gör ett gediget arbete denna gång.


Hur det känns

Hur en depression upplevs är svårt att beskriva. Säkert är variationerna lika många som antalet deprimerade.

Själv har jag ibland beskrivit med bilder, som till exempel här, på dagen ett år sedan. Nåt att fira? Nej, knappast.

Häromdagen skrev jag så här till en vän: ”Jag vill bara krympa ihop till en väldigt liten hög som inte stör eller förstör.”

När jag är ute och promenerar vill jag inte lyfta blicken, vid busshållplatsen/på affären inte möta någons blick. Alltså håller jag mig mest hemma. Jag jobbar mina fyra timmar om dagen, flyr sedan hem.

Att virka är det enda jag har något som helst intresse för. Mitt lilla soff/garnhörn är det enda jag ibland orkar städa. Kaffe är det enda i matväg jag orkar tillaga.

Den där lilla högen som jag vill krympa ihop till, kan man gömma undan den nånstans tills det känns bättre?

För förutom själva depressionen är jag så fruktansvärt less på att vara till besvär, less på att dra ner stämningen, less på att inte kunna vara till någon som helst nytta här hemma.

Less. Ledsen.

Det här är mitt försök att förklara hur det känns. För mig.


Man har inte roligare än man gör sig

Då och då kollar jag läget med hjälp av madrs självskattningstest. Jag vet att det inte är en ersättning för adekvat vård, men så sällan som jag träffar vården och så ofta som jag misstror mina egna känslor ger det ändå en hint.

20120811-203831.jpg

Och som vanligt var det intet nytt under solen.


Det ska bli ett foto i timmen idag…

…bara inte nu. Kameran är full med bilder men orken tog slut, precis när jag satte mig vid datorn. Bara att föra över bilderna känns övermäktigt och stressande. Jag måste vila.

Den som orkar kan väl komma tillbaka lite senare? Snälla?


Jag faller

…i hemmet, på jobbet, med barnen, i livet
Jag faller
Faller


Att ge upp eller inte ge upp, det är frågan

Å ena sidan är det ju jättebra att jag kan jobba halvtid. Socialt och antagligen bra för psyket.

Å andra sidan är jag så trött och less. Sååå trött på att utredas till höger och vänster, samt dessutom bära på en depression. Det är liksom för mycket. Skäppan är full. Överfull.

Idag var det dags för återbesök på psykiatrin. Läkaren jag träffat i ett drygt år slutade sista juni så idag var jag kallad till en annan läkare, en ny igen. Hon var dock lite inläst så jag behövde inte dra hela storyn från start till mål. Hon var också höggravid och går på mammaledighet nästa vecka.

Så då blir det till att träffa en ny läkare på psykiatrin. För hundrasjuttielfte gången eller så. Visst, det är jättebra att de inte skriver ut mig så fort jag är symptomfri eftersom jag har en rätt gedigen historia av återkommande depressioner. Men ändå, att ständigt byta läkare där tar på krafterna.

Nu ska jag i alla fall byta medicin. Det har varit på tal i 1,5 år men inte blivit av eftersom jag mått bra. Det gör jag inte nu så då kan det vara bra att byta till en medicin som kanske hjälper.

Mitt egenhändiga hopkok av medicin idag bestod av kaffe och choklad. Den hjälper för stunden åtminstone.


Deppsörjan Örjan och Uslofebern Evert

Visst känns det å ena sidan alldeles underbart ironiskt att mitt upplevda hjärnsläpp också fått en fysisk förklaring. Det gav mig många skratt igår och till viss del i förmidddags. Men sen, nej, det är inte roligt, inte roligt alls. Det är ju faktiskt en skada i hjärnan, om än sannolikt helt ofarlig.

Jag gick ”min” Mosstorpsrunda för en halvtimme sedan. Som vanligt blev jag inte ens andfådd men nästan direkt när jag gick började jag känna feberfrossa trots att det var ganska varmt ute. Och som vanligt hade jag feber när jag kom hem.

När jag berättar att jag är halvtidssjukskriven är det så lätt att berätta om febern. Den är lätt att förstå, om än obegriplig i sitt slag.

Att jag också går och drar på en depression sedan nån månad innan febern satte igång behöver jag liksom inte säga, det är så svårt att förstå för gemene man. Fast oftast säger jag det, för jag tycker att alla sjukdomar har lika stor rätt att finnas.

Men vardagen är inte så rolig nu. Jag har sällskap av inte bara Deppsörjan Örjan utan också Uslofebern Evert.


Sommar 2010 vs sommar 2011

Förra sommaren var barnens återkommande replik: ”Och mamma är med!”

Förra sommaren återupptäckte jag seglingen och var ute med familjen för första gången på tio år.

Förra sommaren kände jag att batterierna var fulladdade när jag kom tillbaka till jobbet efter semestern i slutet av juli.

Förra sommaren var den bästa på många år.

Den här sommaren har barnens återkommande replik varit: ”Och sen såg vi det här och gjorde det där, och vet du mamma…”

Den här sommaren har jag inte varit med. Inte på seglingen och inte till Riga. Inte på muséum och inte på Gröna Lund.

Den här sommaren kom jag tillbaka till jobbet med en halvtidssjukskrivning, urladdade batterier, orken på totalminus.

Den här sommaren har varit den sämsta på väldigt många år.

Det är inte utan att jag känner mig lite snuvad på konfekten.


Affirmation

Den här bilden möter mig när jag sätter på teliPhonen. Jag behöver den. Förr eller senare ska orden också vara sanna för mig.

20110809-092810.jpg

Just-idag-bilden är lånad från Josse