Posts Tagged ‘depression’

Sommaren 2013 vs de tidigare

tisdag, augusti 27th, 2013

2011 skrev jag detta inlägg.

Jag skulle kunna kopiera det nu men ersätta 2011 med 2013 och halvtidssjukskrivning med heltidsdito. Och för all del, 2012 var på samma vis som 2011 också.

Jag kan säga som så att jag just för tillfället, strax efter en lugn men ändock feberframkallande promenad i solskenet, är fruktansvärt bitter över det faktum att jag de tre senaste somrarna inte kunnat njuta av årstiden och de aktiviteter familjen och en stor del av den övriga befolkningen ägnar sig åt när solen skiner.

Depression, utmattningssyndrom och ansträngningsfeber – dra dit pepparn växer – jag vill också vara FRISK!!!

Jo, alltså…

lördag, mars 16th, 2013

…jag blir ju som otroligt less på alla klatschiga uttryck och ”klokheter” om hur lätt det är att bli/vara lycklig. De finns på Facebook. Jag unnar alla som vill lägga upp/dela dessa bilder att göra det men på min Facebook-sida och nu också i bloggen måste jag protestera!

20130316-200401.jpg
Idag var det den här bilden.

Jag inser att det för en i övrigt fullt frisk människa kan vara så enkelt att komma från bu till bä bara genom att ändra tanken i annan riktning.

Men med min mångåriga kamp mot återkommande depressioner i bagaget och den senaste för tillfället 10 månader långa depressionen ser jag annorlunda på saken.

Förutom att jag inte är frisk så måste jag ändå kämpa som en tok för att få en vård värd namnet. Det byts läkare som byter/ändrar mediciner. Jag fick tjata i 2 månader för att överhuvudtaget få en remiss till vidare terapeutisk vård. Efter utredningen som till slut visade att jag skulle få gå i terapi slutade den utredande terapeuten, som rent logiskt skulle fortsatt att träffa mig, och istället fick jag en annan terapeut.

Denna människa hade mage att under den sista gången (av sammanlagt 7) jag träffade henne (vi visste inte då att det var sista, men anade nog det båda två) berätta att under hennes 30 yrkesverksamma år har ingen patient någonsin mått så dåligt som jag berättat att jag gjort efter mitt besök hos henne veckan innan.

Så nu, efter snart 10 månaders sjukskrivning, har jag en bra läkare (sedan januari), en tack och lov (!!!) bra handläggare på försäkringskassan, ingen terapeut men massor av goda vänner som stöttar mig i min kamp. För att inte tala om min man. Allt han gör går inte att beskriva. Hur ska jag nånsin kunna ”betala tillbaka”?

Min dryga 10-kilos viktuppgång är för övrigt också en trist följeslagare i depressionens spår. Kombinationen mediciner + oförklarlig feber (=stillasittande) + tröstätande är inte bra för kroppen.

Så ”Change something” är en otroligt snårig och besvärlig resa och helt ärligt vet jag inte om jag nånsin kommer att lyckas bli lycklig igen.

Deppsörjan Örjan gör ett gediget arbete denna gång.

Ny läkare

måndag, januari 7th, 2013

Idag var jag på Sophiahemmet och träffade en ny läkare. Jag har träffat många läkare och bara en gång har det känts lika rätt som nu. Problemet med läkaren i maj 2012 var att hon gjorde at-tjänstgöring och försvann lika fort som jag hittat henne.

Men läkaren jag träffade idag var varken höggravid, tillfälligt anställd eller på väg bort.

Det var en läkare som lyssnade på MIG, utgick från MINA erfarenheter och MINA behov. Detta utifrån sin egen kunskap om utmattningssyndrom, depression, medicinering och så vidare.

Det är en sådan enorm lättnad att jag nog ännu inte smält det. Kan det vara sant? Finns sådana läkare?

Men visst, efter snart 8 månaders sjukskrivning och väldigt många års återkommande depressioner, är det väl inte mer än rätt att jag hittar någon som lyssnar?

Det är så att säga på tiden.

I morgon läkare…

tisdag, oktober 9th, 2012

…på torsdag fysioterapeutbesök och på fredag träff med psykologen. Tänk om nånting skulle kunna vänta depressionsskutan?

I maj fick jag via en at-läkare hopp om livet. Det skulle skickas remiss till kbt, jag skulle kunna söka nån slags sjukersättning på deltid, en ny läkare skulle börja på mottagningen, och bli kvar som det verkade.

Nu är det oktober och jag har inget som helst hopp om någonting.

Nya läkaren slutar. Ingen remiss har skickats någonstans, ev ansökan om nån slags sjukersättning bara bortförklaras.

Jag har provat och bytt mediciner efter läkarens inrådan. Jag har gått långsamma promenader nästan varenda dag på läkarens ordination.

Det enda jag inte gjort var att bli frisk innan läkaren slutar.

Nämenförlåtsåväldigtmycket!!!

Skitdepression.

Jag orkar faktiskt inte kämpa mer. Jag lägger ner.

Tillägg
Sedan maj/juni 2011 har jag också dragit på ansträngningsfeber. Som om inte det andra räckte.

Långsamt

tisdag, augusti 14th, 2012

Idag lyssnade jag bland annat på låten Långsamt av Lisa Nilsson. De två första stroferna innan refrängen stämmer så mitt i prick på hur jag mår just nu. Speciellt raderna Jag har kommit att sluta försöka. Känslan är full av besvär.

Jag har kommit att röra mej långsamt
Det har sina olika skäl
Benen de känns inte lätta
Lusten finns inte där

Jag har kommit att sluta försöka
Känslan är full av besvär
Magen den blir liksom ihopsnörd
Flödet finns inte där

Men långsamt leder också någonstans
långsamt leder också någonstans
oh långsamt leder också någonstans
långsamt leder också någonstans

Text: Lisa Nilsson

Hela texten finns här.

Jag har kommit väldigt nära att ge upp helt, jag orkar verkligen inte försöka mer. Tur då att jag hade ett läkarbesök på vuxenpsykiatrin inbokat idag. Det resulterade i en utbytt medicin, ordination på 20 minuters promenad varje dag samt löfte om samtalskontakt och remiss till terapi i någon form. Dessutom är blodprov lämnat på vårdcentralen för koll av lite ditten och datten.

Kanske, kanske vänder det även denna gång. Jag känner inget som helst hopp idag, men jag får lita på vetskapen om att långsamt också leder någonstans. Långsamt går också framåt.

Heltid från och med tisdag

lördag, oktober 15th, 2011

Till och med måndag den 17 oktober räcker mitt nuvarande sjukintyg. Från och med tisdag ska jag jobba heltid igen och det känns BRA!

Jobbet i sig är inte betungande, annat än när det blir för stressigt. Detsamma gäller hemma. Allt som har stress inblandat är jobbigt för mig. Jag ger upp (för stunden), gräver ner mig och gråter färdigt. Sedan kan jag oftast ta itu med det jobbiga på ett någorlunda vettigt sätt.

Sååå många gånger har jag suttit vid pianot med något (o)möjligt stycke och tänkt/sagt ”det här går aaaldrig” och lika många gånger har det gått bra. Därför säger jag det sällan numera, tänker det istället, och litar på att det ska ordna sig även denna gång.

Depressionen har effektivt tagit bort den senare delen, den att jag kan klara det till synes omöjliga, och därför har jag varit under isen så länge. Nu upptäcker jag dag för dag saker som jag klarar av och stärks till att klara ännu mer.

Tro nu inte att jag tänker överanstränga mig och gå in i nån så kallad vägg – nix pix! Jag lär mig nåt nytt för varje depression, så man får vara glad för det lilla ;)

Varför blogga…

torsdag, oktober 13th, 2011

…när man kan låta bli?

Ska jag verkligen blogga? Eller ska jag verkligen låta bli? Nu sitter jag vid datorn hemma vilket händer alldeles otroligt sällan. På kvällarna sitter jag bara i soffan och virkar och kollar fejan och nätet via teliPhonen eller möjligen makens pc eller sonens Macbook.

Men blogga? Det bara blir inte och jag saknar det samtidigt som jag sällan har lust.

Som tur är har jag lust till livet igen. Depressionen är så gott som väck.

Jag bestämmer mig för att det får räcka så så länge :)

När är det nog?

måndag, september 5th, 2011

I månader har jag dragits med depression och feber. Det har varit och är tungt på många sätt och vis, inte bara för mig utan för hela familjen.

Det är liksom ungefär vad jag/vi klarar av.

Men sedan i lördags dras jag nu också med någon form av magsjuka. I lördags var det ett kolossalt molande och även magknip. Jag sov bort precis hela dagen. Igår var det lite bättre och jag lyckades medverka i gudstjänsten i kyrkan på eftermiddagen. På kvällen blev det sämre igen.

I morse vaknade jag helt utan knip eller molande smärta så det var ett lätt beslut att Jonas skulle jobba förmiddag och jag eftermiddag. Denna uppdelning eftersom Ella är förkyld och hemma från skolan.

Men döm om min förvåning och totala ledsnad när jag strax före lunch kände hur det tilltog i magen, denna gång mer kymighet och en känsla av att returer kan bli av.

Jag har knaprat i mig ett par skorpor och håller tummarna för att jag får behålla dem.

Ellas förkylning kan hon få ha för sig själv, jag är INTE intresserad!

Nog kan det väl vara nog nu?

Edit 20:18
Nu har jag fått värsta nackspärren också :(