Ibland, ganska ofta faktiskt, uppstår behovet av en väska med alldeles specifika kvalitéer. Så när jag förra veckan kände behovet av en bara-ta-med-Iphonen-och-nycklarna-väska virkade jag en.
För att jag kan det.
Det dubbla locket för nyckelförvaringen stängs med kardborrband för man vill ju inte att nycklarna ska ramla ut när man tar upp teliPhonen.
Å ena sidan är det ju jättebra att jag kan jobba halvtid. Socialt och antagligen bra för psyket.
Å andra sidan är jag så trött och less. Sååå trött på att utredas till höger och vänster, samt dessutom bära på en depression. Det är liksom för mycket. Skäppan är full. Överfull.
Idag var det dags för återbesök på psykiatrin. Läkaren jag träffat i ett drygt år slutade sista juni så idag var jag kallad till en annan läkare, en ny igen. Hon var dock lite inläst så jag behövde inte dra hela storyn från start till mål. Hon var också höggravid och går på mammaledighet nästa vecka.
Så då blir det till att träffa en ny läkare på psykiatrin. För hundrasjuttielfte gången eller så. Visst, det är jättebra att de inte skriver ut mig så fort jag är symptomfri eftersom jag har en rätt gedigen historia av återkommande depressioner. Men ändå, att ständigt byta läkare där tar på krafterna.
Nu ska jag i alla fall byta medicin. Det har varit på tal i 1,5 år men inte blivit av eftersom jag mått bra. Det gör jag inte nu så då kan det vara bra att byta till en medicin som kanske hjälper.
Mitt egenhändiga hopkok av medicin idag bestod av kaffe och choklad. Den hjälper för stunden åtminstone.
Äntligen är de hemma igen!
Tänk att det finns såna människor som Micke! Han har hjälpt mig hela dagen med min blogg. Och med tanke på allt strul som surftown skapar för wordpressanvändare är jag imponerad över att han inte gav upp!
Och jag är ytterligt tacksam!!!
Och så skriver jag det här inlägget från teliPhonen, för att man KAN det! 